Kommer det någonsin att sluta göra ont när jag tänker på dig?

Samtidigt så är jag så arg
Arg på livet och hur orättvist det är

När jag tänker tillbaka till juni 09 så tror jag aldrig att jag varit så glad och tillfreds inombord, jag hade tagit studenten, du var min på riktigt och vi hade nyss hämtat din "lillebror" Dex.
Livet lekte och några dagar efter satt vi i bilen påväg mot en lång semester i sthlm skärgård.

Men inget blev som det var tänkt...

Ditt sista andetag i min famn är för evigt in ettsatt på min näthinna.
Det skulle ju vara du & jag i många år till! Mitt hjärta, min stolthet och mina trygghet, det var du. Lugnet i kaoset. Glädjen i livet, varför du?